Välkommen till min Blogg...

Den vita hövdingens son säger att hans fader sänder oss hälsningar om vänskap och välvilja. Det är snällt, för vi vet att han inte har något behov av vår vänskap, då hans folk är många gånger fler än vi. De är som gräset som täcker den vidsträckta prärien, medans mitt folk är fåtaligt och liknar de glesa träden på en stormpinad slätt.

Den stora, och jag förmodar även goda, vita hövdingen sänder oss meddelande om att han vill köpa vårt land, men han är även villig att låta oss reservera tillräckligt med land för oss att fortsätta leva bekvämt i. Detta synes verkligen vara generöst, för den röde mannen har inte längre rättighet att bli respekterad, och kanske kan erbjudandet även vara klokt, för vi är inte längre i behov av ett stort land.

Det fanns en tid då vårt folk täckte hela landet, som vågorna och krusningarna på havet täcker sin snäckbelagda botten. Men den tiden är sedan länge försvunnen och stammarnas välden är nu nästan helt bortglömda. Jag ska inte sörja över alltför tidigt förfall, inte heller förebrå mina blekansiktade bröder för att ha påskyndat det, för vi kan även ha oss själva att skylla en aning.

När våra unga män blir arga på någon verklig eller inbillad orätt och vanställer sina ansiktsdrag med svart färg, vanställs och förmörkas även deras hjärtan, deras grymhet blir obarmhärtig och känner inga gränser och våra äldre män klarar inte att lägga band på dem. Men låt oss hoppas att fiendskapen mellan den röde mannen och hans blekansiktade bröder aldrig återvänder. Vi skulle ha allt att förlora och ingenting att vinna.

Dock är det sant att hämnd anses vara seger för våra unga krigare, även om det kostar dem livet. Men de äldre män som stannar hemma i krigstider och de äldre kvinnor som kan förlora sina söner vet bättre.

Vår store fader Washington - för jag förmodar att han nu även är vår fader likväl som er - vår store och gode fader sänder oss sitt ord genom hans son, som utan tvekan är en stor ledare hos sitt folk, att om vi gör som han önskar så kommer han att beskydda oss. Hans tappra arméer kommer att vara en vägg av styrka för oss och hans fantastiska krigsskepp kommer att fylla våra hamnar, så att våra gamla fiendestammar från norröver inte längre kommer att skrämma våra kvinnor och äldre män. Då blir han vår fader och vi blir hans barn.

Men kan detta någonsin bli verklighet? Er Gud älskar ert folk och hatar mitt; han omfamnar kärleksfullt den vite mannen och leder honom som en fader leder sin späde son, men han har försakat sina röda barn; han låter ert folk växa sig starkare varje dag och snart kommer de att fylla landet, medans mitt folk ebbar ut som en snabbt avtagande flod som aldrig kommer att strömma igen. Den vite mannens Gud kan inte älska sina röda barn, för då hade han skyddat dem. De är som föräldralösa barn som inte kan söka hjälp någonstans. Hur ska vi då kunna bli bröder? Hur skulle er Fader kunna bli vår Fader, skänka oss framgång och väcka drömmar om återvändande storhet i oss?

Er Gud synes oss vara partisk. Han kom till den vite mannen. Vi såg honom aldrig, vi hörde aldrig ens hans röst. Han gav den vite mannen lagar, men han hade inget att säga sina röda barn, vars myllrande miljoner fyllde denna väldiga kontinent som stjärnorna fyller himlavalvet. Nej, vi är två skilda raser och bör alltid så förbli. Vi har alltför lite gemensamt. Våra förfäders aska är helig och deras sista viloplats är helgad mark, medans ni lämnar era fäders gravar till synes utan saknad.

Er religion skrevs på stentavlor med järnfinger av en arg Gud, och ifall ni skulle råka glömma det - den röde mannen kommer aldrig att komma ihåg eller förstå den.

Vår religion består av våra förfäders tradition, våra äldre mäns drömmar som de fått av den stora Anden samt visionerna från våra ledare, och den står skriven i vårt folks hjärtan.

Era döda upphör att älska er och sina hemtrakter så snart de passerar gravens portar. De färdas långt bortom stjärnorna, är snart glömda och kommer aldrig tillbaks. Våra döda glömmer aldrig den vackra värld som gav dem livet. De älskar fortfarande de slingrande floderna, de väldiga bergen och de ensliga valarna, och de kommer alltid att längta i öm kärleksfullhet efter de ensamma levande och återkommer ofta för att besöka och trösta dem.

Dag och natt kan aldrig enas samman. Den röde mannen har alltid flytt den vite mannens närmande, som den flyktiga dimman vid bergets fot alltid flyr för den flammande morgonsolen.

Hur som helst, ert förslag verkar vara ett skäligt förslag, och jag tror att mitt folk kommer att acceptera det och dra sig tillbaks till det reservat ni erbjuder dem, och vi kommer att skiljas i fred, för orden som kommer från den stora vita hövdingen verkar vara naturens röst som talar till mitt folk ur det kompakta mörker som snabbt tätnar kring dem, likt den täta dimman som smyger in från havet om natten.

Det spelar dock knappast någon roll var vi tillbringar våra resterande dagar. De är inte många.

Indianernas natt lovar bara mörker. Inga lysande stjärnor svävar över horisonten. Sorgsna vindar jämrar sig i fjärran. Vårt folks motsvarighet till en sträng Nemesis är den röde mannen i spåren, och vart han än går kommer han med säkerhet höra de närmande fotstegen av den grymma förgöraren och förbereda sig på att möta sin undergång, liksom den sårade som hör de närmade fotstegen av jägaren. Blott några månader, blott några vintrar till, och sedan kommer inte någon endaste en av alla de mäktiga härskaror som fyllde detta vidsträckta land och som nu strövar i enstaka följen genom denna väldiga ödemark att finnas kvar för att gråta vid gravstenarna över ett folk - en gång lika mäktigt och hoppfullt som ert.

Men varför skulle vi gräma oss? Varför skulle jag klaga över mitt folks öde? Stammar bildas av individer och blir aldrig bättre än dessa. Män kommer och försvinner likt havets vågor. En tår, en sorgesång, och de är borta från våra längtande ögon för evigt. Inte ens den vite mannen, vars Gud följer honom och talar med honom som en vän till en vän, kommer undan det gemensamma ödet. Vi kanske är bröder, trots allt. Det återstår att se.

Vi kommer att överväga ert förslag, och när vi har bestämt oss kommer vi att meddela er. Och om vi accepterar det, så ställer jag här och nu det första villkoret: Att vi inte förnekas förmånen att utan att bli ofredade fritt få besöka våra vänners och förfäders gravar. Varje del av detta land är heligt för mitt folk. Varje sluttning, varje dal, varje slätt och dunge har blivit helgad av något kärt minne eller någon sorglig händelse hos min stam.

Även klippblocken, som i högtidlig storslagenhet verkar ligga stumma i den ångande solhettan utmed den stilla havsstranden, skälver av minnen av gångna händelser sammanlänkade med mitt folks öde, och jorden under era fötter lyssnar med kärlek hellre till våra fotsteg än till era, för jorden innehåller stoftet av våra förfäder, och våra bara fötter går med medvetenhet och medkänsla på den jord som är berikad med själarna av våra förfäder.

De tappra mörka krigarna, de kärleksfulla mödrarna, de glada varmhjärtade flickorna och de små barnen som levde och fröjdades här, vars namn nu är glömda, älskar fortfarande dessa öde marker. Och när den siste röde mannen har förgåtts från jorden och minnet av honom har blivit en myt hos den vite mannen, kommer dessa stränder att vimla av osynliga själar från min stam, och när era barnbarn tror att de är ensamma på ängen, i affären, på motorvägen eller i skogens tystnad, kommer de inte att vara ensamma. Ingenstans på jorden finns det en plats för total avskildhet. Om natten, när tystnaden råder över gatorna i era städer och byar och ni anser dem vara övergivna, kommer de i själva verket att myllra av de själar som en gång fyllde och fortfarande älskar detta vackra land. Den vite mannen kommer aldrig att vara ensam. Må han vara rättvis och vänlig mot mitt folk, för de döda är dock inte helt maktlösa. Sa jag döda? Det finns ingen död, bara olika världar..."

Oh, store ande, vars röst jag hör i vindarna,

vars andedräkt ger liv till världen, hör mig...

Jag kommer till dig som ett av dina många barn.

Jag är liten och svag, i behov av din styrka och din vishet.

Låt mig vandra i skönheten.

Låt mina ögon för evigt se den röda

och purpurfärgade solnedgången.

Låt mina händer respektera de ting du skapat

och mina öron lystra till din röst.

Gör mig vis så att jag känner till det du lärt dina barn,

lärdomarna du präntat i varje blad och klippa.

Gör mig stark; inte för att bli överlägsen mina bröder,

men för att övervinna min värsta fiende...mig själv...

Gör mig alltid redo att komma till dig med öppen blick.

Så att när livet bleknar som den bleknade solnedgången,

min ande får komma till dig utan skam...

"När jag var tre dagar gammal lyfte min mor upp mig och presenterade mig för de fyra elementen. Först presenterade hon mig för de fyra väderstrecken - öster, söder, väster och norr. "Jag ber om särskilda välsignelser för detta barn. Ni omger våra liv och håller oss igång. Skydda honom och ge honom balans i livet."

Sedan lät hon mina små fötter vidröra Moder Jord."Kära Mor och Mormor Jord, en dag kommer det här barnet att gå, leka och springa på dig. Jag ska försöka lära honom att respektera dig när han växer upp. Vart han än går ber vi dig att stödja och ta hand om honom."

Jag presenterades för solen. "Morfar Sol lys på detta barn medan han växer. Låt varje del av hans kropp bli normal och stark på alla sätt, inte bara fysiskt utan även mentalt. Omge honom med din varma, kärleksfulla energi varhelst han befinner sig.

Jag vet att det kommer att finnas molniga dagar i hans liv, men du är alltid oföränderlig och lysande. Jag ber dig lysa genom molnen på detta barn och se till att han alltid är trygg."

Hon lyfte upp mig för att omfamnas av brisen medan hon talade till vinden: "Var snäll och erkänn detta barn. Ibland kommer du att blåsa hårt, ibland kommer du att vara varsam, men låt honom växa upp med vetskapen om värdet av din närvaro så länge han lever på den här planeten."

Härnäst presenterades jag för vattnet."Vatten, utan dig kan vi inte leva. Vatten är liv. Jag ber att detta barn aldrig ska uppleva törst."

Hon lade lite aska på min panna och sa: "Eld, bränn bort livets hinder för detta barn. Bana väg för honom så att han inte kommer att snubbla på sin väg mot kunskap om kärlek till och respekt för allt levande."

Den natten presenterades jag för fullmånen och stjärnorna. Dessa element skulle vaka över mig medan jag växte upp. Jag skulle springa omkring på den matta av gräs som min Mor och Mormor Jord tillhandahöll, medan jag andades in den luft som vidmakthåller allt liv och strömmar genom min kropp och tar bort alla toxiner när jag andas ut.

Jag kände tillhörighet när jag växte upp tack vare mitt folks förhållande till dessa element, och jag föreställer mig att det är därför de flesta av vårt folk hade en så okomplicerad relation till omgivningen.

Vi erkände för länge sedan att det finns liv överallt omkring oss  - i vattnet, i marken och i växtligheten. Barn presenterades för elementen så att vi inte skulle se ner på naturen eller se upp till naturen när vi växte upp. Vi kände oss som en del av naturen - vi var på samma nivå.

Vi respekterade varje grässtrå, varje löv på träden, allt."

Jag har alltid varit avundsjuk pa de religiosa.
De verkar sa harmoniska, ja kanske till och med lyckliga. Deras liv verkar sa enkelt, sorglost. De verkar ha funnit Meningen men Livet.

Jag fragar min religiosa van vad Livets Mening ar. 

Svar: "Gud ar Livets Mening".

Jag: Men hur vet du att Gud finns?

Han: Jag bara vet. Jag kanner det.

Jag: Ar Gud livets mening aven for mig, som inte kanner Gud och inte tror att han finns (aven om jag garna vill tro..)?

Han: Ja, Gud ar Livets Mening aven for dig. Du maste borja tro. Om du borjar tro blir du lycklig, eftersom du funnit Livets Mening. Det ar losningen, inte att skriva patetisk blogg om Livets Mening.

Jag: Jag vill garna tro. Visa mig att Gud finns. Ge mig en liten hint, ett litet bevis pa hans existens. Det ar allt jag behover.

Han: Du maste tro. Gud visar sig inte pa det viset. Gud vill inte bli bevisad. Gud star over verifieringskriteriet. Du maste tro. Det ar en annan dimension. Du ar kvar i den jordeliga, intelektuella dimensionen. Du maste vaga tro. Det ar ditt Livs Mening.

Jag: Jag tror vi upplever vissa kommunikationsproblem, du och jag...

         ..saknad..

                     sommar